Påskupp(ror)ropet 2011, anteckningar.

Medmänniskor!
Jag heter Gullan Lindberg och jag föreläser om psykisk ohälsa, därför kommer jag också att prata om  hur människor med psykisk ohälsa blir påverkade av denna sjukförsäkring, i och med risken för utförsäkring. 

Min grundtes som jag har är att vi måste prata om psykisk ohälsa! Det är min fulla övertygelse att det skambelagda runt psykisk ohälsa skapar MER ohälsa helt i onödan och enda sättet att komma runt detta med skammen är kunskap. Kunskap genom att fler pratar öppet om psykisk ohälsa, att vi slutar göra skillnad på psykisk ohälsa och somatisk/kroppslig ohälsa/sjukdom. Därför kändes det självklart för mig att vara med här idag och jag är väldigt glad över att ha blivit tillfrågad.

Utförsäkringarna, och att vara medveten om att detta  idag är realitet, skapar på samma sätt som skammen;  mer sjukdom, mer lidande och större kostnad både för samhälle och individ. För att inte tala om liv.

En stor grupp i vårt samhälle idag är deprimerade med utmattningssymtom.  Denna grupp är också väldigt hårt drabbad av sjukförsäkringssystemet.

Eftersom paranoia, skev självbild  och rädsla är vanliga inslag i den deprimerades hållning, kan en ”dålig” läkare eller ett dåligt bemötande göra att man antingen får vatten på sin kvarn (värdelös etc)  och eller att man blir fel-/obehandlad – inte tagen på allvar. Istället för att en begynnande depression kan hävas så fort som möjligt, måste den istället bli djupare (och därmed både svårare att behandla och ökar samtidigt risken för återkommande depressioner. Efter 1a depressionen är det 50 % risk att återinsjukna, efter 2:a depressionen är det ca 75% risk att få sin 3e, efter den 3e kan man räkna med farliga 90% risk att insjukna i en fjärde depression..då diagnostiseras man med recidiverande depressiv sjukdom, dvs återkommande depressioner – för resten av livet…  Ni kan ju själva dra enkla slutsastser!!

Att uppleva att man  inte ”blir trodd” eller riskerar att inte ens bli sjukskriven från början, långt innan en utförsäkring ens är på tal, leder till att många inte tar sina egna signaler på allvar, många väntar tills man nått ett  djupare insjuknande innan man söker hjälp. Detta leder till högre kostnader för både samhälle och individ; tillfriskningen tar längre tid, blir svårare samt att man ökat risken för återinsjuknande kraftigt. Behöver jag ens gå in på mänskligt lidande samt högre risk för självmord…som idag skördar fler per år  än trafiken…hur många känner till det? Jag menar, alla känner till trafikverkets nollvision, men få verkar känna till självmordsstatistiken… Vad gör regeringen ÅT det? Att risken att bli utförsäkrad finns, ÖKAR tydligt riskerna.

Så det här med sten på börda är ingen överdrift! Symtomen tillsammans med  skammen är tunga nog för den sjuke. Att inte få det stöd och möjlighet till tillfriskning man har rätt till är skandal. Rädslan att inte HINNA bli frisk skapar alltså ofta en situation där många iställt blir sämre. Jag vet att det också kan vara puffen över kanten, till att ta sitt liv. .

En livssituation som man upplever att man inte kan påverka/ lösa kan bli direkt farlig för den deprimerade.

När man känner fullkomlig hopplöshet inför livet, om hur man ska ska orka leva det som det ser ut när man är sjuk, då kommer strax självmordstankarna.

Uppgivenheten, i detta att ej känna att framtiden ens existerar, blir oerhört tungt att bära.

Fakta:

De flesta självmordshandlingar sker under inflytande av psykiska störningar och/eller missbruk, ofta impulsivt och i samband med en pressad livssituation. Den som sen blir frisk vill inte längre dö.

Fakta:

 85-90 procent av alla som gjort allvarliga försök dör inte av självmord. Det finns hjälp att få!

Min spontana reaktion på dessa fakta är Herregud så mycket lidande!
Först har vi de som lyckas ta sina liv, det var mer än 1500 personer som tog sitt liv i Sverige 2010 (källa: BLT Sydöstran 2011-09-12), det är flera än de som dör i trafiken varje år, 2010 dog 270 personer (källa: DN.se 2011-02-23), lägg till barn/familj och anhöriga, vänner, arbetskamrater, mfl.
Sen har vi de som FÖRSÖKER ta sina liv men misslyckas, lägg till deras barn/familj och anhöriga, vänner, arbetskamrater, mfl. Hur mycket blir det om 1500, som lyckas ta sina liv, utgör ca 15%? Hur många är 100%? Jag vet inte om jag vill räkna ut det…
Och så tillkommer nu gruppen utförsäkrade människor med psykisk ohälsa, vars risk att bli suicidala torde vara uppenbar, lägg till deras barn/familj och anhöriga, vänner, arbetskamrater, mfl. Hur många blir det kvar i detta land som inte är påverkade av att sjukförsäkringen inte fungerar? Hur kan detta få pågå?
Ur socialstyrelsens skrivelse om ”Utmattningssyndrom, stressrelaterad psykisk ohälsa”:

”Den kliniska erfarenheten tycks visa att många långtidssjukskrivna med utmattningssyndrom är synnerligen lojala och hårt arbetande personer som ofta uppfattas som mycket värdefulla medarbetare på sin arbetsplats.”

Alltså, eftersom det fortfarande är så skambelagt med psykisk ohälsa (även om det är på bättringsvägen) så är iaf jag fortfarande väldigt ovillig att tolka de tydligaste signaler som att nu är det en depression på gång. Till viss del skyller jag det på samhällets skam-inställning till psykisk ohälsa. Dels förstås för att jag känner mig dum på nåt vis. Jag borde väl veta hur man undviker att återinsjukna? Dels beror det på att min självbild börjar skeva, jag är både för tjock, dum och säkert pinsam i andras ögon, bäst jag håller mig undan, så blir ingen besviken, jag slipper uppleva misslyckanden av alla jordens former. Tankarna är oerhört snabba, oerhört självkritiska, oerhört oförlåtande mot mig själv. Den destruktiva bollen är i rullning.
Tänk om jag vetat detta: ”Den kliniska erfarenheten tycks visa att många långtidssjukskrivna med utmattningssyndrom är synnerligen lojala och hårt arbetande personer som ofta uppfattas som mycket värdefulla medarbetare på sin arbetsplats.”
Tänk om regeringen utgick ifrån detta…

Detta är inte värdigt en demokrati