Den jag är nu har jag varit ett tag.
Igår pratade jag med en “ny” vän – vi har känt varandra i ca 15 år (var tvungen att tänka lite – shiiit vad tiden går!). Hon var bekymrad över mig, mitt liv. Inte så mycket över min förmåga att hantera det – detta liv som de senaste månaderna får självaste Norén att blekna – utan över hur det kunnat bli så här. Har ingen sett? Förstått? Agerat? Varför?

Jag har ju såklart tänkt samma sak; hur är det möjligt i vårt moderna land. Sverige.

När vi satt där och pratade (mest jag mundiareeeeadhd-inte-setts-på-länge-fylla-i-alla-luckor) upptäckte jag att hon ju inte visste vem jag var. Från början. Hon lärde känna mig som den jag, mer eller mindre, är idag. Saken är den att bara några futtiga år före vi möttes för första gången var min “världsbild” en annan.

Hela mitt liv fram till strax före 30, alla barnåren, hela skoltiden ja t. o .m de första vuxenåren i egen regi, var min självklara uppfattning om mig själv att jag var jävligt korkad. Det var inget jag överhuvudtaget funderade över (än mindre ifrågasatte), eller specificerade per grupp eller definition typ “utvecklingsstörd” eller “mindre begåvad än genomsnittet”. Det var bara en självklarhet att jag hörde hemma någonstans däremellan. Att jag inte var “utvecklingsstörd” visste jag, men var på skalan därifrån upp till “mindre begåvad än genomsnittet” visste jag inte exakt var jag låg…

Nu är det så länge sen att det är svårt att ta till sig även för mig. Jag är nu 42 år gammal så det har passerat en sisådär 20 år sen jag började ana att min självbild inte riktigt stämde med andras bild av mig.

I mellan- och högstadiet gjorde jag typ vad som krävdes i skolan. Meningen med det hela förstod jag inget av, men jag satt mitt i rummet, räckte upp handen ibland, störde nog ingen. Skolkade aldrig. Mest dagdrömde jag. Rasterna- det var min grej – och fritiden. Handboll, fotboll, stallhäng, och så småningom danshak. Socialt begåvningsmässigt har jag alltid varit ungefär densamma - om än med mer självförtroende nu. Jag var söt, rolig och en bra kompis. Killar hade jag väl emellanåt en lagom svans av, men många tyckte nog att jag var väl intensiv; visst hade jag någorlunda självförtroende där, men inte som man kanske kunde tro.

För ett tag sen hittade jag ett fotografi från VT-82, jag gick då i 6:an och meningen med bilden var att alla 6:or skulle skriva några rader om sig själv brevid fotot och det hela skulle ingå i en typ av offentlig presentation i högstadiekorridorerna av kullen för de 7:or och 8:or som skulle “bli våra kamrater” efter sommarlovet.
På mitt foto har någon ristat in “ful jävel” med en nål. Så förskräckligt! Under motivet; en söt, glad, lite fräknig flicka har någon gjort så.
Grejjen var att det var jag själv som gjort det. Alla gick runt och pratade om sina och varandras bilder “äh – vad ful jag vart” skulle man säga. Jävla jantehelvete! Försäkerhets skull, för att förekomma (det som ju skulle komma ändå) ristade jag in de orden i smyg. “Nä guu va taskit!” blev det istället för (som jag var så rädd för) “men DU vart ju skiitdåli!”. Det jag nu som vuxen kan erkänna är att det jag var allra mest rädd för var att någon skulle tro att jag trodde att jag var nån, bara för att kortet blev så bra och jag var så söt. Bilden satt liksom där oemotsagd, jag hade inte min vanliga chans att pajasa-bort att jag var söt. På nåt sätt hade jag, 11 år gammal, ändå snappat upp detta spel; att den som var snygg var också ett hot som skulle kväsas med alla medel. Stroppig ville man absolut inte bli kallad. Det verkade hotfullt och läskigt att riskera att bli utanför eller att hamna i konflikt med någon. Så fram med clownnäsan och en nål.
Någonstans inom mig visste jag att jag inte var ful iallafall, men helt säker kan man ju aldrig vara; för varför var jag inte mer poppis bland killarna…

Om vi hoppar vidare till första jobbet (då, i slutet av 80-talet, fick typ alla jobb).
Jag jobbade på ett av de stora vårdhemmen som fanns förr. Det var ont om utbildad arbetskraft så många jobbade just inom vården, outbildade. Efter ca 1-2 år erbjöds vi att utbildas internt med lön. Toppen! Några vidare studier efter gymnasiet var alldeles självklart inte ämnat för mig, jag visste knappt något om universitetet eller högskolan. Nu blev jag (tack o lov) inknuffad i vidare utbildning vilket jag alltså själv aldrig hade sökt mig till.
Till min förvåning var det riktigt roligt. Visst, mycket slit med pluggandet hemma i lägenheten, men framförallt var ju lektionerna så kul! Till skillnad från matte och samhällskunskap och andra fullkomligt obegripliga ämnen, läste vi psykologi, vårdkunskap, etik i vården etc. Vi satt alltid i ring, alla såg varandra. Pedagogiken som vår lärare använde passade för en gångs skull mig. Vi diskuterade – jag diskuterade, för första gången i mitt liv pratades det om något jag tyckte var viktigt och hade åsikter om. Det var galet. Jag utvecklades tusentals % den terminen! Jag var inte medveten om att det skedde just där och då, men i backspegeln är denna termin en kritiskt viktigt period i mitt liv.
När vi skulle ha enskilda samtal angående våra betyg sent på våren var jag såå nervös. Alla dessa kvartssamtal “det går ju inte så bra för Gunilla…” skvalpade runt som enda referens.
Vår klassföreståndare och huvudlärare Inger, Ingrid…hon var en fin förebild och en skön person. Den första “auktoritet”som behandlat mig som en jämlike. Vi pratade en stund om läsåret som gått och hon frågade mig hur jag tyckte att det hade gått. “Njae…vet inte så noga…roligt har det iallafall varit…”.
Då säger människan att jag är klassetta! Ok, det är inte som att bli klassetta i juridik på Uppsala Universitet, men för mig var det som att vinna OS. Eller, ja, först tittade jag (detta är sant) efter de dolda kamerorna – det måste ju vara ett skämt väl va?
Men det var inget skämt. Som en örfil. Det tog faktiskt ganska lång tid innan det sjönk in, på riktigt, år.

Så, om man ska vara alldeles frank, var det här händelse # 1 i mitt liv som är av positiv betydelse.
Åren efter kämpade jag med att hålla kvar insikten om mitt egenvärde och mina faktiska kvalitéer. Men det var väldigt svårt ska jag säga! Vad är till slut en termins upplevelser, en persons åsikter, mot resten av livet? Allt försvann inte, men tyvärr alldeles för mycket.
Jag jobbade några år ”praktiskt” som “vårdare i behandlingsarbete”; beteendeterapi med utvecklingsstörda multihandikappade med bl a självskadebeteende. Otroligt spännande, givande och ohh så slitsamt! Där “brände jag ut” mig första gången vid…få se nu…20, 21?! (Nu kom jag precis ihåg; första besöket hos Landstingshälsan var då, jag sökte för ryggont. Den äldre, manlige läkaren tog mig på brösten…jag visste inte vad jag skulle säga så jag förblev tyst. Mina små minus-a-kupor, varför ditt äckel?!)
Ryggen tog stryk, psykiska hälsan tog stryk. Jag måste göra nåt annat! Men vad? Vem skulle anställa ett pucko? Sliter därför några år till, tills kroppen faktiskt lägger av.
Jag och mina kollegor hade då täckt upp flera tomma schemarader under sommarmånaderna (OJ! Ska ni ha semester, på sommaren?? jävla idiotchefer!) samtidigt som halva el mer av personalstyrkan i tjänst var vikarier…Den sommaren begicks det brott ska ni veta, Kommunen bröt mot lagen, vilket resulterade i att VI bröt mot lagen; för att vi jobbar med människor – man ser till att det funkar oavsett vad lagen säger verksamheten per se skiter man i. Jag vågar påstå att man i många fall som arbetsgivare t . o. m. räknar med detta. Jag kunde inte tyst titta på. Utöver den extrema arbetsbelastningen skrev jag ihop en sammanfattning av arbetsmiljölagen, socialtjänstlagen mm. Våra rättigheter och skyldigheter kontra de “boendes” rättigheter.
En ganska självklar rättighet torde vara att inte gå tillbaka i utvecklingen. Det har gått långt när en person går tillbaka till kladda-med-eget-bajs-stadiet. Ingen vettig människa står tyst då. Jag anmälde min arbetsplats till arbetsmiljönämnden eller vad det hette då. Man avrådde mig till detta “låt facket sköta sånt – du kan råka illa ut annars” fick jag höra. Så vad händer? JAG blir uppringd av min personalchef som på fullaste allvar anklagar mig för att bråka för bråkandets skull! “Varför ringer du runt för?” Inte någonstans fanns att jag kanske faktiskt förde deras talan som inte själva kunde det, och då menar jag inte bara de som bodde där, detta gällde faktiskt många anställda också. Gode män och föräldrar har ingen insyn i personaltäthet, semesterplanering osv. Vem ska annars säga stopp? Och vem bestämmer när? Hur?

Jag blev sjukskriven för första gången pga depression med utmattningssymtom när jag var ca 27. Det är inte samma sak som att jag inte hade behövt vara sjukskriven långt tidigare.
Jag gjorde några tappra försök mellan typ 1992 – 2002 att ta tjänstledigt för studier. Det slutade med ca 300 000 i studieskulder; 1 år på komvux, 3,5 år på folkhögskola (jodå -med talets gåva kan man få dispens) ca 70 akademiska poäng och ingen examen.
Istället borde jag ha varit sjukskriven när jag var sjuk (och fått stöd med ADHD:n så att jag klarade mina studier – om jag bara hade vetat om att jag hade ett NEUROPSYKIATRISKT FUNKTIONSHINDER, när jag var frisk från depressionerna).

Hann inte färdigt idag heller…så svårt att sålla…ADHD :-) !!! Go natt!

(Denna post blir bara längre och längre, pågått i 1 v. Jag avslutar den istället, delar upp i fler frågeställningar och poster. Men först vill jag försöka svara på frågan jag började med; “vem är jag och vem bestämmer det”.)

Under en bilfärd (2001), i ca 15 min på 70-väg, satt jag och skrek rakt ut, tårarna rann, snoret rann, salivet hängde från hakan. Jag förde en hård kamp med mig själv. Jag ville inte dö, jag orkade bara inte leva längre. Jag kunde inte se någon ljusning; djupt deprimerad (detta vidriga tillstånd) fick jag som enda “behandling” under ca 4 månader “stödsamtal” en timme/vecka på “öppenvården”. Däremellan var jag hänvisad till mig själv. Bo själv. (Inte) laga mat själv. Brottas med mina tankar själv. Jag hade sökt hjälp, mitt tillstånd var uppenbart, och detta var vad som erbjöds?! Farlig, livsfarlig hopplöshet.
Vems hade felet varit om jag inte lyckats övertala mig själv att inte dra till hårt med vänster hand i ratten vid möte? Vem var ansvarig för min hälsa? Mitt liv? Spelar det någon roll?
Att jag de senaste 10-15 åren av mitt liv glidit in i och ut ur depression hela tiden är inte “mitt fel”. Det är inte heller “mitt fel” att jag har inte kunnat “rycka upp mig och gå till jobbet”, men gudarna ska veta att jag försökt.
Behövs det en syndabock?
Nej, jag skriver inte detta varken för att jag är ett offer eller är bitter eller ens hämndlysten utan för att det måste till mer förståelse, ett rejält kunskapslyft och ännu större attitydförändring till psykisk ohälsa i detta land av den enkla anledningen att människor lider, människor dör. Pga skam. Pga okunskap. Pga andras sätt att definiera dessa människor. Minst sagt onödigt.
Jag har haft samma husläkare från runt 1996 tills 2 januari 2012. Jag vill att ni förstår det. 15 år. Jag vet att han ville mig väl, men faktum kvarstår; 15 år, 0 remisser.
Jag har sökt hjälp flera gånger varje år “Det är nåt som inte stämmer, doktorn, kanske förtänger jag nåt hemskt?”
“Är det viktigt för dig med en diagnos?”
“Öh, eh, nä…”
Hur skulle jag veta det? Men om frågan ställts: är det viktigt för dig med adekvat vård? “Ja, doktorn, livsviktigt!”

Så, vem är jag? Vad definierar mig? Vem bestämmer det?

Det jag vill påvisa med de olika utdragen ur mitt liv är att jag låtit andra definiera mig. Jag har litat på andras uppfattning istället för min egen. Att jag varit blind för egna faktiska kunskaper, egna bra egenskaper, egna aktiva, bra val osv.
Mina högst subjektiva slutsatser är att jag har gjort “rätt” och så gott jag kunnat hela mitt liv.
Det som definierar mig som person är mina handlingar, mina aktiva val. I mig ser jag nu min strävan framåt; viljan och modet att utvecklas att ta ansvar  att se min egen del;  mina fel och brister; jobba med mina rädslor och min självkänsla; att bidra; att inte sitta tyst när orättfärdigheter sker mot andra eller mig själv; att förlåta, både mig själv och andra.
Den som definierar mig är jag. Jag speglar mig i andra, ja, men den som definierar mig är jag. Där har vi svaret på varför vi måste älska oss själva, varför det är var och ens ansvar att se till att vi kan det.
Så vem är jag för andra? För min handläggare på fsk? Mina vänner? Min arbetsgivare? För Fredrik Reinfelt?
Är jag en lat samhällssvulst?
En som ägnat livet åt att hitta kryphål i sjukförsäkringen för att slippa jobba?
Eller är jag en som “sprungit maraton varje dag med gipsade ben utan att veta om det” (blogmalplace)?
Eller en som slitigt väldigt hårt och betalat skatt?
Är jag en person som fastnat i missbruk/självmedicinering?
Eller en som gått igenom hela skolan med ett neuropsykiatriskt funktionshinder utan att någon uppmärksammat det?
Är jag en som blivit kriminell?
Är jag en som får skylla sig själv?
Eller är jag en person som sökt och sökt hjälp?
En med outnyttjad potential?

Gullan

 

 

7 Responses to Vem är jag? Vem bestämmer det?

  1. avatar Helena says:

    Jag läser och tänker ” Det här är min vän, hon är fantastisk på alla vis”
    Jag känt dig ett tag och känt till dig längre. På allvar kanske 10 år…
    Du väcker känslor i allt du gör. Fina, kärleksfulla känslor. Du skapar glädje och nyfikenhet omkring dig. Jag följer ditt kämpande vid din sida. Ser hur du kippar efter andan ibland. Aldrig har jag känt att du inte ska komma ur det här i ett stycke. Helskinnad. Magen säger mig att det ordnar sig och min mage talar alltid sanning. Kärlek till dig min vän.

  2. avatar Maddis says:

    Intressant blogg:)
    Ha en fin dag :)

  3. avatar Gullan says:

    Tack Helena! Du betyder mycket för mig! Din spegling väger tungt. <3

    Tack Maddis! Hoppas något på min sida hjälpte dig! Hoppas du tittar in här igen!

    Med värme, Gullan

  4. avatar Å says:

    Oj vad jag blir paff när jag läser om din skoltid. Jag fanns ju där redan då.
    Enligt min uppfattning så var du en supersmart och supersöt och superpoppistjej hela grundskoletiden. Att du kände så här kunde nog ingen ana.
    Sen kom gymnasiet och då fattade vi nog lite, men kunde så klart inte riktigt förstå.”Du om hade så mycket” Men när man har det bra familjemässigt själv så tror man att alla har det lika och ser bara till det yttre.
    Älskade vän, tänk om vi bara vetat!
    All kärlek till dig!

    • avatar Gullan says:

      Åsa, min vän! Jag förstod ju inte själv. Bara åkte med. Det allra mesta var ju både kul och bekymmersfritt för mig, oron fanns men jag hade inga redskap eller ord att sätta på detta. Det har ju tagit lååångt in i vuxen ålder att fatta allt detta, jag har fortfarande inte fattat allt…antar jag.

      Allt är bara kärlek mellan dig och mig!! :-)

  5. avatar Anna-Lisa says:

    Va skönt det är på ett sätt att läsa detta. det är såklart hemskt, men det är så bra att du berättar. Det finns så oerhört många människor som kan känna igen sig i din berättelse och den behöver berättas om och om igen. Både politiker och vanliga människor behöver bli varse om att olika människor har olika vardag och olika förutsättningar. Men att de olika förutsättningarna inte per definition är olika bra, bara olika.

    Hejja dig!

    • avatar Gullan says:

      Tack, Anna-Lisa! Jag tror tyvärr att du har rätt – och det är också en av anledningrna att jag bloggar o berättar så hutlöst transparent. Just nu har jag inte orkat skriva på ett tag, har varit på väg “utför” i depr etc ett tag och har lagt in mig för första gången på psyket. Stolt över att göra “rätt” när jag vinglade på eggen, men samtidigt oerhört chockad och beklämd över dagens psykvård (läs ickevård) i Sverige. Jag ska skriva här på bloggen när jag orkar, kanske senare idag. Just nu mår jag helt ok och passar på att “wallraffa” lite; skriver ner mina intryck, medpatienters berättelser (såklart utan namn etc), händelser och personalens attityder och den rådande hierarkin på avdelningen…som bara verkar få fortgå på en psykiatrisk akutmottagning…

      Tack för att du skrev, må så gott!!

      :-) Gullan

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Set your Twitter account name in your settings to use the TwitterBar Section.