Ok…nu börjar jag greppa hur bloggen måste utformas för att det ska vara lätt att hitta det man söker (få se nu om Maria NL tycker att det räcker ).

Det är märkligt vad tydligt skönt det är att göra nåt vettigt. Man startar en positiv spiral. Nu försöker jag skriva samtidigt som min 4 åriga dotter pratar med mig…får se hur det går….inget utbrott än…

Faktum är att jag har haft ilskeutbrott varje dag sen jag började med Strattera för ca 6 veckor sen. Helt galen blev jag. Jag fick ju ADHD-diagnosen i oktober, började då äta en medicin som heter Concerta. Den har effekt i ca 12 timmar, sen är den väck ur kroppen. Det räckte inte för mig att bara få hjälp 1/2:a dygnet, särskilt som jag har små barn, så då fick jag en medicin till; Strattera, som ger en jämn dygnshjäp. Den verkar på samma sätt som Concertan men tar ca 2-3 veckor(enl Fass) innan man kan räkna med full effekt. Psykiatrikern som skrev ut det sa 2-3 månader…jag har varit superdeppad senaste två veckorna pga det känns som det inte hjälper mig alls. Jag har förstått att jag måste äta den tid som krävs för att kunna uvärdera medicinen korrekt, men 2-3 månader med ilskeutbrott och muntorrhet varje dag som enda effekt känns jävligt drygt! Att bara vänta på att nåt ska bli bättre utan att själv kunna göra nåt aktivt är svårt vecka ut och vecka in!

Vad som är viktigt för mig att komma ihåg är att jag inte har haft extrema problem med symtomen av själva ADHD:n. Mitt största problem är (tror jag iallafall) att depressionerna inte fått en chans att läka helt pga bla ADHD:n. Livet före barnen funkade ändå någorlunda, vissa delar av kurserna på universitetet blev svåra pga ADHD:n, men även pga depressionerna. Frågan som jag ställer mig är om medicinerna är svaret, för mig? Kan det vara så att jag, med jämförelsevis ändå små problem med ADHD:n, inte blir hjälp av mediciner? Visst kan det väl vara så att just arbetsbelastningen som blev med två små barn, jobba 75 % i fel arbetsmiljö (för en med ADHD) tillsammans med ett antal utmattningsdepressioner i ryggan? Det borde väl räcka som förklaring, eller? (Att jag dessutom tyckte att det var knepigt med mammarollen pga min uppväxt med en dysfunktionell mamma gjorde allt så rörigt. Den duktiga flickan i min kropp skrek och påpekade alla fel och brister, ångade på stressen och självföraktet…detta ska läggas som sten på börda, men behövs det?)

Jag har hursomhelst sen i fredags börja trappa ner på Stratteran fö att helt sluta med den nu på fredag. Jadå – doktorn är med på det, det var faktiskt hennes förslag, det är inte samma som skrev ut, jag är genom portarna hos landstinget (det är en historia i sig…en egen kategori sen?!)nu – HALLELUJAA. Redan dag två märkte jag skillnad, har inte haft ett endå utbrott, eller hållit inne med ett, sen i fredags! Så skönt (för alla)!!

Min nya psykiatriker informerade mig dessutom om att det enligt Fass alltså tar bara 2-3 veckor innan full effekt, då behövde jag inte traggla på så länge ändå!

Läget känns helt ok, skakig i händerna och vilopuls på ca 95-100, men så har jag iofs övre luftvägskatarr också… Självklart reagerade jag på antibiotikan och har legat som bakis och spytt på em. Trallala, foten i klämm – jajjamensan

Men jag ä int bittr…

Gullan

http://intressant.se/intressant

Läs även andra bloggares åsikter om dysfunktionell mamma, livet, medicin, duktig flicka, arbetsmiljö, ångest, stress, Concerta, Strattera